ajnaz afrasiabi

Tills jag kommer hem från Prag.
Jag ser fram emot att kunna börja bygga upp mitt vanliga liv igen. Jag saknar den gamla Ajnaz. Eller rättare sagt, jag saknar att kunna VISA den riktiga Ajnaz. De senaste 3 åren (förutom alla lov) så har jag bara varit en tråkig, stillasittande, studerande och irriterande Ajnaz. Och det påverkar min familj, min pojkvän, mina vänner, och framförallt mig själv.

Ingen, förutom dem som studerar heltid, kan förstå hur det känns att tappa bort sig själv. Man glömmer bort vem man är. Man tappar liksom bort sig själv i alla studier. Man har inte tid att tänka på annat, för man har redan så viktiga saker att bekymra sig över. Det känns som om jag har förlorat 3 år av mitt liv.
Mycket av det är mitt eget fel, för jag borde ha slappnat av lite mer. Många (som till och med går i min klass) har haft 3 bättre år än vad jag har haft, på grund av att de slappnade av lite mer.
Jag har slitit som en idiot de senaste 3 åren, även om jag vet att jag kunde presterat lite bättre vid vissa tillfällen. Många av mina betyg visar egentligen inte mina kunskaper, för jag gjorde inte mitt bästa. Det ångrar jag nu. Men det får jag ta.

Jag har blivit mentalt och psykiskt nedbruten, och det känner jag av nu. Jag får inte in någonting nytt i skallen. Det känns som att hjärnan är överarbetad. Jag har ingen energi. Jag orkar inte mer.
Det känns som om jag är i en öken och har vandrat runt i 3 år utan vatten. Och nu ser jag vattnet, det är bara några dagar härifrån. När jag får vattnet så kommer jag leva igen. Det känns verkligen så.

När jag kommer hem från Prag så kommer jag äntligen kunna sätta mig själv i fokus, och börja ta hand om mig själv lite mer. Jag tycker att jag förtjänar det. Och på grund av att jag är en så självständig person så har ingen annan tidigare fått veta hur jag verkligen känner. Ibland behöver man prata med folk om det. Men ibland går det inte.

Vännerna blir irriterade, och det förstår jag verkligen. Vem orkar egentligen höra om min skolångest. Tro mig, jag är mer trött på mig själv än vad ni är. Och pojkvännen blir innerst inne irriterad och tänker "varför ska det bara handla om henne hela tiden"? Familjen bryr sig inte. Jag sitter på mitt rum varje dag i ensamhet och pluggar, ingen frågar mig hur jag mår eller hur det går med plugget. Jag får höra det vanliga "Vi har också slitit som du, alla människor går genom det som du går genom". Men vet ni vad? Det hjälper inte ett skit när ni säger så. Det får mig att må ännu sämre. För då inser jag själv hur DÅLIGT allt verkligen är.

Jag är så trött på allt. Vill bara komma härifrån.
Efter Prag allesammans.. efter Prag. Inget mer SKOLSNACK i bloggen. Det ska bli mer action och mer bilder. Det lovar jag.