Jag är RÄDD
Alltså nej för fan, detta får inte hända NU! Min pappas jobb ringde nyss, han har fått en tur till Ängelholm (han är taxichaufför för Malmö-Sturup Taxi). Ni som inte känner mig borde kanske få veta att jag ALDRIG sovit hemma ensam, det går bara inte. Om jag är ensam hemma någon kväll så bjuder jag hit någon eller så sover jag hos någon annan.
En av mina största fobier är typ spöken och sånt ni vet. Jag vet inte varför jag är så rädd för det, men jag kan inte hjälpa det. Och imorse åkte mamma till Växjö med jobbet och kommer hem imorgon på eftermiddagen, så nu är jag alldeles ensam hemma.. förutom spökena alltså :(.
Nej men seriöst, min pappa jobbar ALDRIG på vardagskvällar. När han kommer hem kl 7-8 på kvällen så drar han inte ut igen. Och just idag när mamma inte är hemma så måste han lämna mig.. Och idag är den FÖRSTA dagen på länge som jag inte har somnat på soffan efter skolan, vilket betyder att jag är sjukt trött just nu. Men jag kan inte sova, jag vägrar lägga mig i sängen om jag är ensam hemma. Just nu har jag tänt 4 lampor i huset. Yey... jag är en mes
När jag var liten så vågade jag aldrig vrida mig i sängen. Jag låg helt rakt på sängen och hade mina händer typ över bröstet/magen, och jag sträckte ut täcket så att det typ inte "stack upp" någon bit av täcket eller så, för då trodde jag alltid att det var en hand eller ett huvud eller något. Jag låg på detta sättet tills jag somnade.
Min TV låg också på sån speciell plats i mitt rum så att jag skulle kunna titta ut i hallen genom att titta in i TV´n när den var avstängd, typ bilden från hallen reflekterades i TV´n om det var tänt i hallen och mörkt i mitt rum. Svårt o förklara men ja.. Jag gjorde så för att jag alltid trodde att någon skulle komma in i mitt rum, så jag höll alltid utkik efter skuggor och så.
Detta pågick i typ 1-2 år tror jag, jag minns faktiskt inte för jag var jätteliten, jag var kanske 8-9 år eller något.
Jag gick även till en barnpsykolog, men jag var där bara en gång. Jag kunde inte prata om problemet heller för jag kommer ihåg att hon bad mig förklara allting, och så började jag stört gråta från ingenstans? Helt skum unge hahah. Men har kommit över det nu helt och hållet, men jag kommer ihåg att jag inte fick se skräckfilmer av min mamma när jag var liten, inte ens när jag var 13-14 år gammal. Men nu påverkas jag inte av dem. Men en del av de inre demonerna som jag hade då sitter fortfarande kvar. Så att vara alldeles ensam hemma och försöka sova är omöjligt fortfarande.. hahah
Hejdå
En av mina största fobier är typ spöken och sånt ni vet. Jag vet inte varför jag är så rädd för det, men jag kan inte hjälpa det. Och imorse åkte mamma till Växjö med jobbet och kommer hem imorgon på eftermiddagen, så nu är jag alldeles ensam hemma.. förutom spökena alltså :(.
Nej men seriöst, min pappa jobbar ALDRIG på vardagskvällar. När han kommer hem kl 7-8 på kvällen så drar han inte ut igen. Och just idag när mamma inte är hemma så måste han lämna mig.. Och idag är den FÖRSTA dagen på länge som jag inte har somnat på soffan efter skolan, vilket betyder att jag är sjukt trött just nu. Men jag kan inte sova, jag vägrar lägga mig i sängen om jag är ensam hemma. Just nu har jag tänt 4 lampor i huset. Yey... jag är en mes
När jag var liten så vågade jag aldrig vrida mig i sängen. Jag låg helt rakt på sängen och hade mina händer typ över bröstet/magen, och jag sträckte ut täcket så att det typ inte "stack upp" någon bit av täcket eller så, för då trodde jag alltid att det var en hand eller ett huvud eller något. Jag låg på detta sättet tills jag somnade.
Min TV låg också på sån speciell plats i mitt rum så att jag skulle kunna titta ut i hallen genom att titta in i TV´n när den var avstängd, typ bilden från hallen reflekterades i TV´n om det var tänt i hallen och mörkt i mitt rum. Svårt o förklara men ja.. Jag gjorde så för att jag alltid trodde att någon skulle komma in i mitt rum, så jag höll alltid utkik efter skuggor och så.
Detta pågick i typ 1-2 år tror jag, jag minns faktiskt inte för jag var jätteliten, jag var kanske 8-9 år eller något.
Jag gick även till en barnpsykolog, men jag var där bara en gång. Jag kunde inte prata om problemet heller för jag kommer ihåg att hon bad mig förklara allting, och så började jag stört gråta från ingenstans? Helt skum unge hahah. Men har kommit över det nu helt och hållet, men jag kommer ihåg att jag inte fick se skräckfilmer av min mamma när jag var liten, inte ens när jag var 13-14 år gammal. Men nu påverkas jag inte av dem. Men en del av de inre demonerna som jag hade då sitter fortfarande kvar. Så att vara alldeles ensam hemma och försöka sova är omöjligt fortfarande.. hahah
Hejdå
Kommentarer
Postat av: lina
haha! naww
Trackback
